Summering av fyra år

100 dagar brukar man ta sig, som ny VD i ett företag, innan man genomför sina förändringar.

Sägs det.  Jag har ingen erfarenhet av just detta.

Men jag försökte mina tre första månader på denna mandatperiod studera hur kommunen fungerade. Det räckte givetvis inte. Jag fick lägga till en lyssnarresa under ett helt år där jag besökte mellan 300 och 400 kommunanställda på deras jobb för att lyssna och lära.

Det blev dock hetluften direkt i januari 2011.

Under mitt första år fick jag jobba intensivt med näringslivsarbetet då kommunen saknade näringslivsorganisation. Därefter ta initiativ till att skapa en organisation för besöksnäringen.

När jag nu ser tillbaka på mina första fyra år som kommunstyrelsens ordförande ser jag att jag i princip varit i ständigt lärande och mest arbetat med förändringsarbete. Ambitionen för både mig och kommunchefen har varit att modernisera kommunen. Jag brukar ibland skoja och säga att nästa besök för SVT:s Antikrundan måste vara stadshuset med sina snart kulturmärkta inslag i inredning och kontorsmiljö. Detta kan man skämta om, givetvis.

Men inte om det gammalmodiga ledarskap som fanns på en del områden; ingen fullt utnyttjad IT-teknik, gamla budgeteringsmodeller och ekonomistyrningssystem (fanns det ett sådant?) – en konserverande, ej tillåtande kultur som inte gjorde arbetsplatsen attraktiv och – var fanns framåtandan?

Jag hade trots allt tur. Jag kom samtidigt som kommunen fick en ny kommunchef i Carolina Leijonram. Det var hennes första kommunchefsjobb och ambitionerna blev därför höga. Detta, tillsammans med en stark drivande läggning hos henne, fick saker att börja hända.

Kommunchefen fick fokusera på organisationen.  Jag fokuserade på alla politiska frågor som var  ”glömda”; Var fanns industrimarken som man redan 2007 sa skulle byggas på Krönsmon? Var fanns nya fotbollsplanen? Var fanns ritningen på nya äldreboendet efter Eken, det var ju utdömd? Var fanns ritningen på nya förskolan? Hur styrdes bostadsbyggnationen? Varför klagade alla på att IT inte fungerade. I en enkät beskrev lärare, bibliotekspersonal, andra kommunanställda att man knappt kom ut på nätet. Gick det inte att ordna?  Från Djurstorp och Pelarne ringde man och sa att man bara hade 2 Mbit internetkapacitet. Via radiolänk. Jodå, man hade påtalat det tidigare.

Och besöksnäringen tyckte inte att turistorganisationen fungerade, Astrid Lindgrens Värld var missnöjda med kommunens engagemang, handeln var missnöjd, företagarna var missnöjda då kommunen inte lyssnade (rankningen 229 plats av 290), fastighetsägarna gick för sig själva.

Och så den eviga frågan om kosten: nu skulle allt lagas på ett ställe, köken läggas ned och kylmat skulle alla få. Eleverna klagade, de gamla klagade. Eleverna ja, skolan hade dåliga resultat och klagokören var stor, det saknades visioner.

Jag kan inte påstå annat än att det fanns jobb, rejält med jobb för ett nytt kommunalråd och en ny kommunledning. Det var ingalunda ett dukat bord.

Som väl var fick jag starkt stöd av mitt parti moderaterna, men också av kristdemokraterna och folkpartiet. Även socialdemokraterna gav stöd till många förändringsförslag. Också centerpartiet från tid till annan stödde förslagen, framförallt då deras vice ordförande Per-Åke Svensson. 

I många avseende har vi lyckats med mycket den här mandatperioden: näringslivsarbetet, skolan, effektivare administration, hög kvalité på hemtjänsten, rätt investeringar i industrimark, fiber för snabbare internet på landsbygden, skolrenoveringar, fotbollsplan, vård och omsorgsboende, förskola, tillbaka till tillagningskök och bättre mat lagad från grunden.

Lyckade investeringar har också skett: kommunen har byggt förskola och vårdboende, Vimmerby Energi har byggt kraftvärmeverk, ALV, Åbro, Arla har byggt för hundratals miljoner. Och mängder av småföretag har investerat.

Även om mycket återstår har många beslut varit bra och framåtriktade.

Vad har vi lyckats mindre bra med? Det första jag tänker på är individ och familjeomsorgen. Placeringar och försörjningsstöd har ökat under hela perioden. Placeringar ökade våldsamt i början av perioden. Det är åtskilliga miljoner kronor som försvunnit som skulle använts till amorteringar. Nu ser vi en vändning, i år har ett fåtal placerats men det är en trög mekanism, en placering varar i regel flera år. Nu ser vi också att hemtjänsten ökar, men det sker i takt med ökat antal äldre, det är lättare att förklara. Över 25 % av kommunens befolkning är över 65 år. Allt fler blir över 90 år, och därmed omsorgskrävande.

Där ser ni också våra utmaningar. Det är inom äldreomsorgen vi kan vänta oss allt högre kostnader. Hur hanterar vi ett ökat behov inom äldreomsorgen? Var är bästa balansen mellan hemtjänst och vårdboende? Hur påverkar ett nytt Trygghetsboende behovet av hemtjänst?

Det vi också måste fokusera på är individ och familjeomsorgen. Hur kan vi säkra hemmaplanslösningar med familjehem och stark kompetens bland medarbetarna?

Näringslivet går för högfart i Vimmerby, arbetslösheten är låg, relationerna utmärkta. Det rullar av sig självt nu och vi har gott om mark för expansion.

Östra Ceos blev klart 2014. Jag är ganska säker på att den första byggnationen startar där i april 2015. Mer om detta i slutet av januari.

(En liten cliffhanger måste jag väl ändå få ge inför det nya året…)

Med det vill jag önska alla Ett Gott Nytt År 2015!

Julen, tid för eftertanke

Borghaga och Vimarhaga – så heter Vimmerbys två nya vård- och omsorgsboende för dementa och ålderssvaga. Ett boende man får flytta till efter att de personliga behoven bedömts i förhållande till hur väl man kan klara sig hemma.

Borghaga överlämnades i lördags av kommunstyrelsen (byggare och hyresvärd) till socialnämnden (brukare och hyresgäst). Symboliskt överlämnade jag som ks-ordförande en tavla med en nyckel till socialnämndens ordförande Elisabeth Lago-Nilsson.
Jag gladdes med Elisabeth, det här var hennes sista offentliga uppdrag som ordförande och hon hann få se en byggnad helt färdig. Elisabeth har varit en duktig och engagerad politiker och ordförande och det var roligt at hon fick ta emot alla nyfikna kommuninvånare som kom på den allmänna visningen. (Tack Elisabeth för ett gott jobb och väl utfört jobb i det allmännas tjänst!)
Många som tittade runt på Borghaga nämnde ”Jag ska se var jag ska bo sedan” och alla var imponerade över lokalerna, bygget och standarden. Roligt att kommunen ser ut att ha lyckats bra!
Ca 16.000-17.000 kronor per kvm har bygget kostat och jämfört med övriga liknande byggen i Sverige har vi fått väldigt mycket för pengarna. Vi byggde i rätt tid både vad gäller tillgången till arbetskraft som ränteläge. Borghaga och Vimarhaga har bidragit till en stark byggmarkmnad i Vimmerby som i sin tur bidraget till den relativt låga arbetslöshet vi har i kommunen nu. I min nyårskrönika ska jag återkomma till just detta.

På torget var det Tomasmarknad denna lördag och en ovanligt gles sådan. Glest med knallar och glest med folk. Vi får fundera på hur vi kan göra marknaden mer populär.

Helen Nilsson och jag stod några timmar tillsammans med andra socialdemokrater och moderater och svarade på folks frågor. Mest var det lyckönskningar. Och det känns bra att ”vanligt folk” ser till Vimmerby främst och inte till politiska låsningar mellan blocken. Trodde vi skulle få många frågor om två kommunalrådstitlar, men de flesta var istället nöjda över att vi håller sams och jobbar åt samma håll, med en stark majoritet.
Vi konstaterade att det är över 20 kommuner i Sverige som har en röd-blå majoritet och hos många har det fungerat i flera mandatperioder. Vi känner alla stor tillförsikt och innan jul ska vi offentliggöra våra prioriteringar för mandatperioden.

Juletid och Julefrid. Jag hoppas verkligen att alla ska få det och jag tänker då också innefatta våra kommunala politiker. Det är en tid då vi kan lägga konflikter åt sidan och istället tänka på att världen är stor och att vi har det så mycket bättre än många andra – till och med så mycket bättre att vi kan unna oss generositet till dem så har det så mycket sämre.

Jag tänker på alla barn, mammor och pappor i krigszonerna, men också på de stackars tiggarna som på slingriga vägar lämnar familjens misär för att sitta på kall asfalt utanför butiker i ett vintrigt Sverige. Bara för att tigga ihop till överlevnad.
Hur lång tid ska det ta för Europa att lösa den frågan? Hur lång tid ska det ta innan de religiösa krigen har nått vägs ände och alla människor hittar balans i insikten om att vi alla lever på en planet? Dessutom endast under en försvinnande liten tid i en enorm tidsrymd?
Att ha perspektiv på sin tillvaro är mycket svårt.
Det väldigt nära dominerar helt naturligt, det längre ifrån tonar bort sekunderna efter tv-inslagen. När vi väl lyft in våra välfyllda kassar i bilen är bilden av tiggaren redan utsuddad…

Ta tid för eftertanke i jul. Ta tid för att tillsammans med nära och kära och vänner njuta av den frid som julen ger just oss, invånare i Vimmerby kommun.

Den är inte alla given.

En riktigt God Jul önskas alla!

Hur ska det gå för (s) och (m) i Vimmerby...?

Så här har det låtit:

-          Två kommunalråd!? Vimmerby är unikt! Inte någonstans finns dess like!

Oppositionen fick stöd av ledarskribenten på lokaltidningen:

-          Är det ens lagligt? Lyxfälla! Bedrövligt!

Inför valet 2010 fick jag flera röster som sa till mig när jag ställde upp i kommunvalet:

”Vimmerby lever i en konserverad tillvaro, ungefär som i en gammaldags glasburk med ättika som lag, surt bevarande av gamla strukturer, gammal kultur, kryddat med några korn jantelag – bryt upp detta, modernisera, så gör du en insats för framtiden!”.

Jag kan inte hålla med fullt ut, jag kan heller inte säga att jag lyckats, men jag tror att väljarnas val 2010 och nu 2014 är just en fingervisning om att man vill förändra, bryta upp gamla mönster, släppa in nytt och - modernisera kommunen.
Vimmerby med sin starka potential hade och har fortsatt ett behov av att komma ifatt omvärlden.

Valet 2010 gav en stark allians. Men tyvärr var inte alla delar starka och trygga. Vi fick en trätsjuka som förhindrade oss att ta kraftfulla beslut.

Det är aldrig ens fel att två träter, så jag tar själv stort ansvar för min del. Och kommer att jobba ännu hårdare i den nya koalitionen för att förhindra inre strider. Jag drar lärdom av mina fel och misstag. Det är viktigt att jobba med sina egna brister.

Men de investeringsbeslut vi tagit ”baxades” fram under inre motstånd, tyvärr även efter att vi tagit besluten. Vid ett tillfälle, fiberinvesteringen som handlar just om modernisering, fick vi gå över blockgränsen till socialdemokraterna för att få loss.

När nu väljarna lät centern i princip stå kvar, sänkte oss moderater med att ta tillbaka 3 av de 7 mandat vi vann 2010, halverade kd, lät socialdemokraterna i princip stå kvar - men fördubblade SD:s mandat så stod vi inför ytterligare en svårighet: en vågmästare mellan blocken.

Centern och moderaterna kom som väntat inte överens i förhandlingen, men när socialdemokraterna fick välja valde man moderaterna att samarbeta med. Jag tror det berodde på att vi inte ansetts lika trätsjuka, lika personfixerade, lika bittra.
(Just den kritiska fixeringen från (c) vid min person är skönt att slippa nu.)

I förhandlingen landade (m) och (s)  tillsammans en rad förslag och, faktiskt, vi var alla entusiastiska över möjligheten att få en stark majoritet.

Det slutade med att socialdemokrater och moderater såg att personkemin mellan de båda förstanamnen på listan var utmärkt, det fanns en ömsesidig respekt och öppenhet, och det fanns en brinnande vilja att sätta kommunen och majoriteten före enstaka ideologiska frågor, de flesta ändå inte i avgörande under vår makt utan riksdagens.

För socialdemokraterna och moderaterna har det alltid varit så att deras respektive folkvalda beslutat i plenum. Så blev det även denna gång. Förslaget vann ett stort stöd i båda partier. En ny, lokal koalition var bildad för att politiskt styra Vimmerby kommun.

Det är nu som resterna av det konserverande Vimmerby gör sig hörd:

 ”Va, två kommunalråd! Det finns väl ingen annanstans?!”

Ibland får man lust att svara: "Jodå! Det finns färg-TV också."

I Älmhult, lika stort som Vimmerby, har man två kommunalråd. Likaså i Eksjö och Söderhamn. I Norrtälje tre. I Linköping elva. I Örebro 16. På Wikipedia står det att det är väldigt vanligt. Se där, man behöver bara googla, ett nyuppfunnet modernt sökinstrument för att få information. Mängder av andra kommuner har minst två kommunalråd.

Utmaning var att hålla nere de politiska kostnaderna. Det har också gjorts, vi har mindre politiska kostnader än den beslutade organisationen i september.

En fråga som kommer: Varför ska två arbeta med det en har gjort tidigare?

Svaren är flera. 

Först. Det har inte varit en enda,  det har varit 1,6 ungefär. Centerns vice ordförande har med sammanträdesarvoden och fast arvode haft 0,6 tjänst. Han har arbetet i många fall som representativt  kommunalråd och åt kommunalrådet.

De två kommunalråden är ordförande respektive vice ordförande. Ingen skillnad. Skillnaden är namnet (se hur andra kommuner gör) och en 40-procent ökning av tjänsten. En ökning som vi tar in på annat håll, bland annat genom att ta 15 procent från oppositionsrådet. Hen får istället bara 16 av de 56 timmar hen ska jobba i månaden schemalagda. De andra 40 timmarna kan hen jobba var hen vill och när hen vill.

Hur ska den 40-procentiga ökningen av kommunalrådstjänsten användas? Ja, det går inte att öka min arbetstid. Jag har under denna mandatperiod haft ett snitt på 60 timmar per vecka och har cirka 20 dagar innestående outtagen semester att ta ut. Så att lägga på mig 40 % skulle innebära att jag fick nöja mig med ett par timmars nattsömn.

Finns det behov av mer ”politisk tid” i kommunledningen? Svar: ett rungande ja!

Vi har enorma utmaningar, vi behöver granska djupare, skaffa oss ännu mer kunskap om verksamheterna, både vid fronten och bakom skrivborden, fördjupa oss i regelverk, analysera mätningar och data – allt för att kunna prioritera fram rätt beslut.

Lägg därtill att regionen och landet kräver ökat deltagande från kommunerna. Regionen har många möten, landshövdingen och länsstyrelsen vill ha närvaro, partierna och ministrarna kallar till möten.

Dessutom näringslivet. Lokalt näringsliv får inte alls den mötestid med kommunalrådet som båda parter önskar. Handeln, industrin, besöksnäringen – alla utvecklas och vill också samverka med kommunen i sin utveckling. Det innebär arbete.

Myndighetsutövare, utredningar, planarbete – det är också möten som måste göras.

Hur går det ideologiskt? Ja, vårdnadsbidrag, jobbskatteavdrag, vinster i välfärden, ROT och RUT är alla nationella frågor. Jag och moderaterna står helt klart på Alliansens sida där. Men de är inte upp till fullmäktige i Vimmerby att besluta så vi kan lägga dem åt sidan. Kvar är våra lokala frågor, där ideologin har mindre betydelse och pragmatiken mer. Hur får vi bra kompromisser? Hur kan vi stadigt och med kraft verkställa åtgärder för en ekonomi i balans. Här ser jag att diskussionen finns, och den är vi båda beredda att ta på ett konstruktivt sätt. Med stöd av tjänstemän och liggande analyser.

Även om jag ser fram emot en period av verkstad, av utveckling och effektivisering så vill jag ändå blicka tillbaka på fyra år där vi verkligen har satt igång byggsvängen.

Med alla kommunala byggen glömmer man lätt att det är näringslivet som också satsat stort. Med Åbros och Arlas stora utbyggnader i spetsen, men också den små och medelstora industrin och besöksnäringen har byggt för hundratals miljoner. Och det fortsätter.

Vimmerby har stuckit ut med låg arbetslöshet och en blomstrande hantverksbransch.

Jag får anledning återkomma till detta i kommande blogginlägg.

Glad Lucia önskas!

Tilliten i kommunen är som ett korallrev...

Är vi för misstänksamma i Sverige?

Litar vi inte på varandra i tillräcklig grad.

Nu visar studier att tilliten minskar i Sverige, landet där den höga tilliten till varandra varit unik.

Forskare har undersökt tilliten i lokalsamhället (Forskning & Framsteg 8/14). Mest misstänksamma är man i Motala, Olofström, Halmstad, Malmö och Sundbyberg medan den är högst i Storuman, Övertorneå, Sorsele, Vadstena och Lessebo.

Det är i snitt bara 60 procent av befolkningen som litar på sina medmänniskor.

Inom kommunsfären så är kravet på tillit stort. Tjänstemännen kräver ofta stor tillit av sina politiker, som man anser inte ska lägga sig i ”hur vi gör” utan snarare ska säga ”vad vi ska göra”.

Politiker å sin sida känner att man ibland har svårt med tilliten till tjänstemännen - och till varandra.
Det är minst tusen olika enskilda beslut som tas på en dag av kommunens medarbetare. Det vore konstigt om inte något eller några är fel av typen misstag. Vissa beslut har ett skärpt fokus; medicinering exempelvis. Andra kanske tas med autopiloten påkopplad.

Men man är farligt ute om man inte ser till att det finns intern kontroll, flera ögon, säkerhetsrutiner som följs, arbetsordningar, rutiner, rutiner, rutiner… etc.  Företag, seriösa sådana, har en omfattande kontroll innan offerter läggs eller fakturor betalas. I näringslivet finns också kvalitetssäkringssystem. Även en kommun måste ha strukturer och rutiner som fångar upp sådant som blivit fel på vägen;  kvalitetssäkringssystem, ISO-system.

I helgen fick jag ett samtal från en medborgare som påtalade att hen fått sex tunga kartonger med plastlakan (vård av anhörig i hemmet) bara ställda utanför sin dörr. Dels var det en jättestor sändning, dels hade ingen sagt att lakanen skulle ställas där och slutligen, hur skulle hen få in dem i huset...?
Kommunen är en jättestor organisation, jag är medveten om det, men jättestora organisationer förlitar sig på rutiner. För några år sedan hade jag ett annat ärende ungefär likartat: lakan hade levererats, de stod i oöppnade kartonger, brukaren avled, anhöriga ville få bort de obrutna kartongerna och möttes då av kommunalt anställda som sa "Släng dem!".
"Slänga oanvända lakan i obrutna förpackningar..?" undrade brukarens anhöriga och fick svaret "Ja.".

Man kan givetvis undra vem som satt sådana rutiner i en verksamhet med stort underskott...
Är det småsaker? är det små händelser i det stora hela? Inte för den drabbade. För den drabbade är det dramatiskt och minnesvärt och, ibland, katastrofalt.

Frågan är givetvis hur man i en stor organisation ska få rätsida på detta. Från ledningens sida vidareutbildar man sina ledare och mellanchefer. Och det är gott nog. Men man måste också tillse att de rutiner som finns är rätt, att de granskas och att de efterlevs. Är då rutinen "överleverans av lakan, lämnade ute på en trappa i regn" så måste den ifrågasättas. Allt man levererar är i första hand en human fråga, men föpå djupet är det också en plånboksfråga. Angelägen för oss alla.

När sedan saken påpekas för kommunala tjänstemän närstående problemet så inte avslutas samtalet med "Tack för att du ringde så vi kan åtgärda problemet för vår kund" utan snarare "Vi ska se om vi får tid över för att åtgärda det hela..." .
Här måste jag säga, att kulturen är helt annorlunda i kommunen än i näringslivet. Ja, jag vet att det är två olika förutsättningar, men båda har både en kund och en leverantör. Beteende bör vara lika angeläget i båda fallen.
I nämnda fall ringde jag kommunchefen, som jag brukar i akuta fall, som givetvis tog tag i frågan och löste den smidigt trots lördagsledighet. Men man brukar säga att fel som tar en minut att göra för någon tar 100 minuter att rätta till för tio andra. Så är det nästan undantagslöst.

För att avsluta fallbeskrivningen med något positivt; jag vet att hela ledningsgruppen är inne på detta spår, det ignoreras absolut inte, men "kvalitetssäkringssystemet" inom den sociala leveransen måste kanske prioriteras ännu djupare?
Är kommunens verksamhetsutövning inom hemtjänst, hemsjukvård, myndighetsutövning,  etc. kvalitetscertifierat? Kan man certifiera kommunal verksamhet? Hur ofta granskas rutinerna, och att de rutiner som finns efterföljs? En tillitsfråga, men för att tilliten ska fungera måste man då och då kontrollera ATT det fungerar. Om det görs, och det ändå inte fungerar, så har man djupare problem.

Professorn i statsvetenskap  Bo Rothstein vid Göteborgs Universitet säger till tidningen F&F något som jag instämmer i:

”Jag tror att tillit är som ett korallrev. De tål en hel del skit, men när det väl klappar ihop så går det snabbt”.

Jag tillhör den grupp av människor som har en optimistisk syn på människan. Jag har ingen lust eller ork att som kommunalråd kontrollera precis allt, utan vill arbeta under stor tillit. Jag tror på det goda, tills motsatsen visats.

Just nu är detta en nyckelfråga i kommunen. Inte bara mellan politiker och tjänstemän, utan också mellan socialdemokrater och moderater.

Vi måste agera så att vi kan lita på varandra. Förtroende är något man förtjänar, inte något man bara kan kräva. Jag känner stor optimism här.
Vi måste lita på att alla gör sitt jobb. Vi måste ha högt i tak och tillåta misstag, alla gör misstag, Men någonstans finns det också en gräns för vilka misstag som tillåts.

Det finns också en moral, där var och en tar ansvar för sitt eget. Där kommer attityden in. Hur tackar vi för de påpekanden om brister som vi får till oss? Är det bra eller dåligt att vi recenseras och kan vi över huvud taget välja bort invånarnas recensioner?

Jag hoppas att Vimmerby kommuns korallrev förblir starkt och intakt. Det finns förutsättningar för det, trots de missar vi läst om under den här mandatperioden.