Glesbygdskommunen ska krympa, med kvalité...

Är man glesbygdskommun ska man sakta kvävas till döds. 

Strypgreppet stavas u r b a n i s e r i n g. Enligt tidningen Dagens Samhälle säger Charlotta Melander, professor i nationalekonomi har urbaniseringen pågått i 200 år och kommer att fortsätta.

Professor Melander har jag tidigare citerat i bloggen. I torsdags fanns hon intervjuad i Dagens Samhälle, en tidning som främst vi i kommuner och landsting läser.

”Om man nu inte vill lägga sig ned och dö då?” som han sa Hasse Alfredson i den berömda sketchen om åldrandets vedermödor. ”Om man nu inte vill sitta i parken och mata duvorna..?”

Melander tycker inte vi ska hoppas på en upprepning av 70-talets Gröna Vågen, som jag för övrigt själv var en del av och köpte ett hus på landet.

Melander igen:

”Det bästa måttet på att en ort är attraktiv är att fler flyttar in än flyttar ut. Befolkningsstorlek,  befolkningstäthet och var man ligger geografiskt är helt avgörande faktorer för regional tillväxt.”

Varför ska vi i Vimmerby inte lägga oss ned och dö? Vi tillhör den mest missgynnade regionen, ingen stambana, ingen europaväg, inget universitet, utflyttade 18-åringar, inga staliga jobb att tala om...

Men så säger Melander:

”Det är förbaskat svårt att göra något åt utflyttningen. Men visst finns det dom son lyckats. Åre är bästa exemplet. De hade vinterturismen men utvecklade också sommarturism. Nu är det en attraktiv plats att bo på året runt."

Just kring detta känner jag mig plötsligt optimistisk! Just därför att kommunen satsar och har satsat mycket på turismen. Astrid Lindgrens Värld är idag bara sommarturism i huvudsak. Men är på väg mot en allt bättre höstsäsong och funderar också på en vintersäsong att utveckla.

Och Astrid Lindgrens Näs som tillsammans med sina trädgårdar har alla möjligheter att utveckla fyra årstidsäsonger direkt efter 2017, då tredje kapitlet är klart.

Turismen är, jämte den småskaliga industrin och våra starka varumärkesindustrier, det som ska minska urbaniseringen hos oss.

Annat som påverkar och som jag tycker är viktigt:

-          - Samverkan med andra kommuner och regioner.

-          - En större orientering mot storstaden, och professor Melander kan aldrig tala sig nog varm för hur viktigt det är att haka på närmaste storstad.

-          - Infrastrukturen, med hjälp av turismen och tillsammans med grannkommuner och region kan vi skynda å förbättringar i infrastrukturen.

Men allt detta tar tid. Generationen nu för ställa in sig på minskad service om vi tappar ännu fler invånare. Även här har Melander en vettig synpunkt:

”De kommuner som har det motigt idag kan inte räkna med att vända trenden fullständigt. Men det kan fundera på hur de behåller livskvalitén för dem som bor kvar. De kan krympa med kvalité. Men då behövs ett mer effektivt samarbete över kommungränserna, och även hjälp av näringsliv och fastighetsägare på platsen. Med hjälp av bättre kommunikationer till starkare regionala centra (Linköping, Kalmar, Växjö, Jönköping reds. anm.) kan de ytterligare öka attraktiviteten."

Tänk, det tror jag stenhårt på.

Hur ska de gamla försörjas?

Jag ska hänga kvar vid äldrefrågan från tidigare blogginlägg.

Denna gång ska det inte handla om Trygghetsboendet, som vi nu ska ta tillbaka på den kommunala agendan så snart som möjligt.

Utan istället resonera kring en rubrik jag såg i Dagens Industri för en tid sedan:

”Frågan är hur pensionärerna ska försörjas?” löd rubriken.

Och den är mer aktuell än någonsin. 

Antalet pensionärer i Vimmerby kommun växer med stora tal. Någonstans såg jag att det nu är över 25 % av kommunens befolkning som är över 65 år.

Det är inte längre en homogen grupp. Tiden då människorna var krokiga i 65-årsåldern är förbi. Många blir till och med förolämpade när de får brev från pensionärsorganisationerna vid peensioneringen, brev de hellre vill ha i 75-årsåldern.

För de flesta känner sig inte som pensionärer när de fyllt 65.

Är de fattiga? Nej, men givetvis finns det fattiga 65-åringar men många, många har bra pensioner, växlar ut bra försäkringar antingen genom jobb eller privat, har villan betald och inga skulder.

Pensionärskollektivet har istället de stora förmögenheterna i Sverige (observera som kollektiv) och jag tror att just detta faktum gör att välfärden runt pensionärerna inte kan byggas ut mer generellt.

Hur ser då ekonomin ut för pensionären idag?

Den genomsnittliga månadspensionen för män, inklusive tjänstepension, är 19 824 kronor (2012 års siffra) vilket är 6 000 kronor mer än för kvinnorna. (Källa: Pensionsmyndigheten).

Tittar man på regional nivå ser man skillnaderna: Danderyd har snitt på 22 722 medan glesbygdskommuner som Dals-Ed och Haparanda bara har mindre än hälften av det beloppet till sina manliga pensionärer.

Det som styr är givetvis arbetad pensionspoäng; männen har högre lön än kvinnorna och får därmed fler pensionspoäng och högre pension.

Det stora skyddsnätet griper in med garantipension och bostadstillägg för dem som handlar för långt ned på skalan.

Framtiden då? Jo, beträffande skillnaden mellan man och kvinna har jag en positiv tro; den löneskillnaden för samma jobb måste utjämnas och man måste kanske också, som facket i kvinnodominerade yrken också nu framför i årets valrörelse, se över den generella lönen i just kvinnodominerade yrken. Om man ska ha kvar ett inkomstbaserat pensionssystem.

Det som däremot är mer svårgörligt är urbaniseringen; den gör att man i Danderyd tjänar mer än i Vimmerby. Pensionssystemet tar inte hänsyn till livsomkostnader. Bor du i Danderyd får du en bättre pension, även om du har samma jobb som i Vimmerby.

Ett annat problem; unga läser allt längre vilket ger ett senare inträde i arbetslivet. Samtidigt som inte många vill yrkesarbeta efter 65 år. Det betyder att allt färre ska försörja allt fler. I en landsbygdskommun som Vimmerby är detta påtagligt.

Lägg därtill; vi lever längre och kommunen tar hand om sin pensionär tio år ytterligare numera, jämfört med bara några decennier tillbaka. Det betyder mer hemsjukvård, mer hemtjänst, fler dyra boenden, mer mat, mer städ etc. etc.

Som ni ser behövs det åtgärder på väldigt många plan, och vi kan knappast tvinga unga att stanna på landsbygden. Det måste motiveras genom att landsbygden får fler tjänstejobb. 

Kanske staten ska lägga alla statliga verk på glesbygden för att motverka urbaniseringen? 

Kanske kommunen ska börja kristallisera ut vad som verkligen är viktigt att i äldreomsorgen, och erbjuda resten till en självkostnad? 

Kanske pensionssparande ska premieras skattevägen istället för att tas bort? 

Kanske både kan och vill många unga ha ett tidigare arbetslivsinträde än 26 år? 

Kanske pensionsåldern ska vara 70 år?

Och hur ska vi fördela resurserna bland äldre idag? När gruppen inte är homogen, varken beträffande hälsa, inkomster eller förmåga hos den enskilde pensionären.

Idag sker de kommunala prioriteringarna i huvudsak mellan två stora konton: Omsorgen om gamla, svaga och människor med stora behov och utbildning och kunskap till unga människor.

Ni får hålla med om att det inte är en lätt prioritering att välja mellan om pengen ska gå till en gammal eller en ung. Men idag är det kommunalt budgetarbete. Visserligen haltande, eftersom staten redan tagit väldigt många beslut som kräver pengar ur vår budget.

Hur de gamla ska försörjas är verkligen en stor framtidsfråga och den börjar redan nu.

Vi gjorde intryck på generaldirektören!

I veckan fick vi besök av generaldirektören på Tillväxtverket Gunilla Nordlöf, samt fyra av hennes medarbetare jämte ordföranden Kristina Alsér.

Det lokala näringslivet ställde upp både till middagen på onsdagskvällen och torsdagens seminarium. Flera av våra stora företags VD:ar och platschefer fanns på plats. Och många bra samtal genomfördes.

Över 60 Mnkr kronor har kanaliserats från Tillväxtverkets företagsstöd till Vimmerbyföretag under de gångna fyra åren. Därtill ska läggas 10 Mnkr i Destinationspengar.

Det fanns skäl till att tacka Tillväxtverket, vilket vi givetvis gjorde.

Och jag fick en känsla av att det samlade Vimmerby gjorde starkt intryck: näringsliv och kommunen visade upp vad vi åstadkommit tillsammans och hur samspelta vi är idag.

Det var mycket tillfredsställande.

Sedan fyra år tillbaka arbetar Vimmerby kommun med att skapa sammanhållning mellan näringslivet och kommunen. Bland annat genom att skapa kontakter med olika myndigheter.

Den stora delen av näringslivet har applåderat vår strategi och bidragit själva till ett starkt teamarbete med kommunen.

Att  köra solo inte bygger kraft och styrka, utan snarare försvagar.

Många körde solo i Vimmerby före 2011.

Företagen fanns samlade i Företagarna, men många körde ändå solo.

Handeln fanns samlad, men uppträdde som soloartister.

Besöksnäringen var helt splittrad och ALV tvingades köra solo.

Fastighetsägarna visste knappt om varandra annat än när man gjorde affärer.

Och kommunen var ingen aktiv part. Ingen katalysator, ingen ”starter”.

Idag, fyra år senare har vi uppnått något annat.

Kommunförvaltning och kommunledning har tagit sin roll som katalysator, som samhällsbyggare. Det handlar om att förstärka det som finns, och det gör man bäst genom att föra samman.

Jag brukar ta exemplet när Marabou hade svårt att hitta en ny succéprodukt efter Japp, Dajm och Coco. Något ljushuvud sa: ”Sälj dem alla tre tillsammans i en låda för 3 för tio kronor” – tillsammans blev de sedan den största produkten.

Lite grand så är det nu i Vimmerby: alla goda krafter i kommun och näringsliv tar nu gemensamma tag i de flesta strategiska frågorna.

Vi ser också att när vi tar gemensamma tag, när bra soloåkare deltar i ett lag, ett team och kör tillsammans, och för varandra, så intresserar sig omvärlden.

Regeringen utsåg Vimmerby med omnejd till en av fem destinationer som skulle göras exportmogna, som skulle formas för ökad internationell turism.

Regionförbund, kommun och näringsliv stötte till pengar och det lev tillsammans över 25 Mnkr till bara besöksnäringen.

Redan innan hade kommunen fått stödområdes-status tillsammans med Västervik, Hultsfred och Högsby och under dessa fyra år har över 60 Mnkr kommit från Tillväxtverket till jobbskapande insatser i Vimmerbys näringsliv.

Nu fortsätter vi den inslagna vägen.

Det som är uppbyggt ska inte rivas, det ska förstärkas. Vi har en ny majoritet i kommunen med moderater och socialdemokrater som nu formar sin gemensamma kommunpolitik och vi är överens om att Vimmerbys framtid finns i att vi investerar i vår besöksnäring, i våra småföretag och bäddar för de stora.

Det är platser som Astrid Lindgrens Näs, med barndomshem och Trädgårdar som ska ge framtida intäkter, inte bara här utan i hela kommunens näringsliv. Det är de investeringarna som ska ge nya jobb.

Det är industrimark för etablering och expansion som står färdig och klar. Det är den lokala industrins fortsatta expansion och satsningar som ska underlättas.

Det är en kommunal myndighetsutövning som får allt högre betyg och som förstår sin stödjande roll.

Och det är en kommunledning som ska öppna dörrar i region och i departement.

Att försvaga det vi byggt upp är fel politik.

Vi ska förstärka det vi byggt upp och därför ser vi framför oss en fortsättning på destinationsprojektet i någon form. På något sätt ska det formateras, så att vi verkligen kan utnyttja den språngbräda Destinationsprojektet varit för oss i kommunen. Hur det ska ske måste vi diskutera.

Med det vill jag också tacka alla aktiva i Destinationsprojektet, näringsliv som kommunala tjänstemän, för ett utomordentligt väl genomfört projekt.

Så förvillat det kan bli, Wesik...

Vimmerbys nya vård- och omsorgsboende Borghaga kom på tapeten den 31 december 2014 då Vimmerby Tidnings ledarskribent Alf Wesik publicerade en ledare om hyressättningen.

Han påstod att ”det lönar sig faktiskt för ett äldre par att flytta till Östermalm (Sthlm) och skaffa sig en mysig tvåa med Björn Borg som granne.”

Om vi skulle stanna vid detta påstående en stund:

Wesiks research sträcker sig inte så långt som till en definition av vad ett vård- och omsorgsboende är. Han tror det är en vanlig hyreslägenhet och inget mer.

Det är strikt behovsprövat, i princip ska man antingen vara dement eller mycket ålderssvag för att få en lägenhet där. De som får plats – många söker som verkligen har behov, men andra med större behov tas före – är i stort behov av omsorg dygnet runt; för att äta, för att gå på wc, för att duscha, för att få sköterska nära tillgänglig, etc.

Första frågan blir då: skulle denne ålderssvage eller demente Vimmerbybo över huvud taget fundera på en tvåa på Östermalm?

Nästa fras ”det lönar sig att flytta till Östermalm”. Ja, det kan man fråga sig. Är det hyresrätt som avses är priset för en hyresrätt, en etta på 31 kvm, på Östermalm kanske runt 7.000 kronor på andrahandsmarknaden och kanske runt 6.000 kronor på förstahandskontrakt. Problemet är bara att det inte bara går att få en lägenhet på Östermalm när helst man vill…

Wesik kanske hade tänkt att Vimmerbybon skulle förvärva en bostadsrätt på Östermalm på ålderns höst. Ja, kanske bredvid Björn Borg som han skriver. Kanske en fin adress skulle vara Nybrogatan?

I så fall finns följande etta nu ledig på Nybrogatan:

"31 m² Våning 3 tr. Byggår 1928 Avstånd till hav 1,1 km Utropspris 2 795 000 kr Kvadratmeterpris 90 161 kr/m² Boendekostnad 7 323 kr/mån Avgift 1 181 kr/mån."

Ja, det skulle ju bli billigare med en sådan lägenhet, anser Wesik. Hur han nu räknat ut det...

Förutom att en lägenhet på Borghaga innehåller 31 kvm, och är hyresgästens privata bostad, så ingår också vistelse i en rad olika offentliga rum; matsal där maten intas, aktivitetslokaler, relaxrum och badrum för att nämna några. Allt är byggt efter de förutsättningar den gamle har och så att personal ska kunna serva på enklaste och smartaste sätt.

När det gäller lägenhetsstorlekar så faller resonemanget – halva ledaren handlar om att ett äldre par ska ha en tvåa - om man studerar verkligheten; hur många par är samtidigt så dåliga att de samtidigt beviljas vård- och omsorgsboende?

Det är sällsynt.

Det Wesik inte förstår är att ett vård- och omsorgsboende är anhalten före ett sjukhus i vissa fall, eller precis efter ett sjukhus i annat fall (exempelvis fallolycka). Anhöriga, som i övrigt är friska, kan inte flytta med in på ett sjukhus eller på ett vård- och omsorgsboende. Hur skulle det fungera? Skulle en frisk anhörig ta en plats före en sjuk sökande…?

Om det behovet skulle inträffa att två makar samtidigt skulle beviljas vård- och omsorgsboende, vilket självfallet kan ske, så är byggnationen gjord så att en dörr sätts upp på mindre tid än en-två dagar. Kommunen har inte för avsikt att skilja makar åt OM de båda har beviljas vård- och omsorgsboende. Det finns fall där makar bott i var sin lägenhet, mitt emot varandra också.

Det är Trygghetsboende (förväxlas av allmänheten och även av tidningens redaktion tidvis med vård- och omsorgsboende) som möjliggör för makar, en behövande och en frisk, att bo tillsammans. 

Trygghetsboende har gemensam matsal, aktivitetslokaler, hiss, rullstolsanpassad lägenhet, men är inte behovsprövat. Till ett sådant boende står man i kö, Och har Wesik läst sin tidning ordentligt ser han att just moderater och socialdemokrater (och kristdemokrater) är de partier som drivit den frågan hårdast, under motstånd från bland annat centern. (De talar mer om ”tryggt boende” vilket kan innebära bostad på Lönnen och matsal tvärs över gatan i Pistolsmeden…).

Trygghetsboende har också en annan effekt; det skjuter upp behovet av vård och omsorgsboende med ca 10 år enligt undersökningar. Alltså är det ett bra alternativ för gamla par att flytta till, kanske till och med innan man blir skröplig. Gränsen för ett boende där är att en av de två ska vara 70 år fyllda. Blir en ensam så finns umgänget i huset kvar.

Den nya majoriteten i kommunen vill öka antalet lägenheter i Trygghetsboendeformen under mandatperioden, helst genom en tillbyggnad av Granen.

Tillbaka till vård-och omsorgsboendet. Kan en behövande pensionär hamna i den situationen att man inte klarar utgifterna i det nya äldreboendet Borghaga, med hyra, mat, omsorg..?

På www.pensionsmyndigheten.se kan du läsa om hela det välfärdsnät som finns i Sverige, just för att ingen på äldre dagar ska kunna stå utan lägenhet, mat, och omsorg.

Äldreförsörjningsstödet exempelvis, garanterar att du som har låg pension eller ingen pension alls ändå får en skälig levnadsnivå. Äldreförsörjningsstödet är ett stöd om inte de andra pensionsförmånerna räcker till. Det betyder att du måste ta ut andra förmåner som du har rätt till innan du kan få äldreförsörjningsstöd. Det gäller inkomstgrundad ålderspension, garantipension, bostadstillägg till pensionärer och särskilt bostadstillägg. Äldreförsörjningsstödet betalas ut från och med månaden du fyller 65 år. Du kan ha rätt till äldreförsörjningsstöd om du bor i Sverige och är 65 år (du räknas som boende i Sverige om du planerar att stanna här minst ett år) och tar ut alla pensionsförmåner du har rätt till och ändå inte når upp i skälig levnadsnivå.

Full garantipension till ensamstående född 1938 och senare är 7 881 i månaden före skatt år 2014. Samma siffra för en gift person är 7 030 kronor. Sedan kan bostadstillägg på maximalt 4 990 kr månad beviljas (om hyran är 5 000 kr).

Det gäller exempelvis på Borghaga i Vimmerby.  Äldreförsörjningsstödet består av två delar, dels en skälig levnadsnivå på 5 353 kronor per månad, dels en skälig bostadskostnad på maximalt 6 200 kr (om hyran är så hög). Äldreförsörjningsstödets storlek beror på pensionärens inkomster efter skatt.

Även om garantipensionen är skattepliktig är denna pension, också sedan skatten är dragen, högre än beloppet för skälig levnadsnivå. En garantipensionär kommer aldrig att i total nettosumma få mindre än en person med äldreförsörjningsstöd om de i övrigt har samma förhållanden. Även en garantipensionär kan få äldreförsörjningsstöd. 

(källa. www.pensionsmyndigheten.se)